Stationssamhälle 2.0 – så kan våra klassiska järnvägsorter ta plats ”på tåget” mot Parisavtalet och Agenda 2030
Tågpendling och ny gestaltning av bostadskvarter och parker kring stationsområden är några av diskussionerna och utmaningarna för alla klassiska järnvägsorter – i synnerhet de mindre runt om i Sverige. Den struktur som de mindre orterna formade i slutet i 1800-talet har fått ge plats för nya krav på hållbarhet, klimatsmart byggande och boende med kvalitet.
Seminariet levererade en hel del svar på frågan hur dessa orter kan involveras i Agenda 2030, samt hur alla intressenter ska jobba efter en gemensam målbild och hur relationerna ska stärkas mellan kommunerna. Här betonades vikten av ett väl fungerande samarbete med arkitekter och byggentreprenörer.
Magnus Falk fungerade som samtalsledare för seminariet med det spännande namnet ”Stationssamhälle 2.0”. Intresset för vad som i så fall låg i betydelsen av det fiktiva begreppet ”Stationssamhälle 1.0” fick också mycket riktigt sitt intressanta svar under seminariet. Begreppet är förstås inget ”projekt” utan handlar förstås för den högintensiva period när många orter i Sverige formades av järnvägens massiva tillkomst under perioden 1850–1940.
Magnus Falk inledde med att konstatera att det krävs ett brett perspektiv för att möte Agenda 2030 för de mindre och medelstora orter som genom 1900-talet spelat en viktig roll som järnvägsorter.
Det handlar om tre perspektiv för att höja attraktiviteten: 1. Bygga och bo. 2. Mobilitet lokalt, samt 3. Hållbarhetsplaner. Hur gör en kommun från det lokala perspektivet för att exempelvis bygga in Agenda 2030, och de krav som Parisavtalet från 2015 medför. Hur ska utvecklingen kunna ske samtidigt som vi exempelvis värnar om vårt ekosystem och omfamnar biologisk mångfald?
Fyra olika stationsorter i utveckling
Arkitekt Ingrid Svetoft tillika universitetslektor vid Malmö Universitet (tidigare Högskolan i Halmstad) var först ut bland seminariets föredragshållare. På ett förtjänstfullt sätt redogjorde hon översiktligt för den historiska bakgrunden till framväxten av landets många järnvägsorter under den stora utbyggnaden av järnvägar i landet som pågick mellan 1850–1940. Här redogjorde Ingrid för högintressanta historiska konstateranden om samhällsstrukturer under Sveriges stora industrialisering, och där järnvägen förstås spelade en avgörande roll, i synnerhet innan vägar och biltrafik kompletterade.
Ett projekt genomfördes och senare rapport med namnet ”Att lära sig utveckla regionen genom kommunen; urbana stationssamhällen för ett hållbart transportsystem”. Projektet genomfördes av Ingrid Svetoft tillsammans med Joakim Forsemalm Radar vid Arkitektur och Planering i Göteborg och Magnus Johansson, Malmö Universitet.
I den genomförda förstudien syftade projektet till att öka förståelsen för hur relationen mellan olika aktörer påverkas möjligheterna för kommuner att utveckla väl fungerande stationssamhället. Projektet har samlat erfarenhetsbaserad (empirisk) kunskap om strukturer och relationer mellan aktörer som arbetar med att utveckla stationssamhällen genom fokusgrupper i kommunerna Laholm, Båstad, Stenungsund och Trollhättan. Fokusgrupperna har bestått av tjänstepersoner, politiker, och andra aktörer som kommunerna samarbetar med i verksamheten kring stationsutveckling.
Projektet genomfördes 2015 och finansierades av Mistra Urban Futures, Region Halland Region Skåne och Länsstyrelsen i Skåne. Fyra kommuner (järnvägsorter) med olika stationslägen har uppvisat olika ”typer” av förutsättningar och målbilder:
- Trollhättan – där det planerades för att öppna en äldre station i Upphärad.
- Båstad – planerade för en ny station och tunnel i Hallandsåsen och en ny stadsdel i anslutning till nya stationen.
- Laholm – här var en ny station redan uppförd, och diskussionen hade fokus på utveckling i kringmiljön.
- Stenungssund – här återfinns spåret som barriär, och här pågår diskussioner om att samordna industritrafik och bussar.
Tillvägagångssättet genomfördes via fokusgrupper med diskussioner utifrån ett brett perspektiv av fackkunskaper för att fånga upp komplexa utmaningar och frågeställningar. Ett gemensamt lärande har skett genom att identifiera nyckelprojekt.
– Det är viktigt att i ett utvecklingsarbete formulera gemensamma målbilder för så många intressenter som möjligt. Det är en komplex process vilket gör det ännu viktigare att etablera en färdplan med mål som diskuterats och som de involverade kommit överens om, säger Ingrid Svetoft.
Ökat intresse för boende i landsorten
Seminariedeltagarna fick också ett spännande exempel genom en inspirerande föredragning av Åsa Albertsson, samhällsutvecklingschef för den klassiska järnvägsorten Emmaboda, som nu står inför spännande utmaningar.
Läget för Emmaboda är onekligen utmärkt som en nod mellan Karlskrona, Kalmar och Växjö. Här lyder de politiska målen kort och gott att höja attraktiviteten för att bo i Emmaboda, vilket i sin tur betyder fler invånare och fler bostäder. Här uppmuntras också möjligheten att bo i mindre orter som Vissefjärda, där det diskuteras hur det stationsområdet ska utvecklas. Och även på samma sätt inne i centralorten Emmaboda.
– Vi möter ett ökat intresse för att bo och leva i mindre orter. Och vi är därför stolta över att vi nått så långt exempelvis med vår fiberutbyggnad i Emmaboda kommun. Samtidigt har vi väldigt fina och intressanta planer för Emmabodas stationsområde, med nya bostäder och en välkomnande miljö för alla dem som reser med det klimatsmarta alternativet tåg, säger Åsa Albertsson.
Emmaboda jobbar också intensivt med att förbättra tågtrafik och pendlingsmöjligheter, och parallellt också med näringslivsfrågor. Kommunen har ett starkt och expansivt näringsliv, och söker kompetent arbetskraft, för att kunna fortsätta utveckling och affärer, vilket i sin tur gynnar kommunen. Med mer attraktiva pendlingsmöjligheter ska det bli enklare att bo alternativt arbeta i Emmaboda med angränsande län även om arbetsplatsen eller bostaden återfinns i Kalmar, Växjö eller Karlskrona.
Trädgårdsstaden idealisk för mindre orter
Anders Carlsson, chef för Teknik och FoU (Forskning och utveckling) hos Derome, berättade inledningsvis om den imponerande verksamheten i företaget, som är störst i sitt slag som familjeägd träindustri, som äger hela kedjan från skog till färdig byggnad och omsätter årligen 10 miljarder.
För närvarande jobbar Derome bland annat kring det som vid många stora konferenser benämnts ”Sveriges viktigaste byggnad”, nämligen förskolan Hoppet i Göteborg, som är ett av landets allra första byggprojekt som siktar på att komma nära målet om fossilfrihet. Här är Derome med i hela processen.
I förskolan Hoppet sker klimatanpassningar i alla upptänkliga avseenden, från anpassning av grund till interiöra val av utrustning. Genom att välja bland annat trästomme har klimatpåverkan reducerats med hela 70 procent jämfört med en konventionell förskola. Och ”Hoppet” levererar just förhoppningen att den kan uppföras i hela Sverige.
När det gäller diskussionen om Stationssamhällen 2.0 flaggade Anders Carlsson på ett högst inspirerande sätt för Trädgårdsstaden, som är ett koncept som ett antal aktörer jobbar med och där Derome är en central aktör. Den bygger bland annat på industriellt, träbaserat byggande, som minskar klimatavtrycket med 40 procent, som har en attraktiv blandning av bebyggelse, upplåtelseformer mm.
– Vårt svar på frågan om framtidens stationssamhällen är utan tvekan Trädgårdsstaden, säger Anders Carlsson.
Öppenhet och samverkan
I den efterföljande diskussionen togs frågeställningen upp om hur områden kring stationer ska utformas framöver. Det måste vara attraktivt med exempelvis promenadmöjligheter och grönytor för tågresenärer som väntar på nästa tåg. Det kommer att behövas barriärer mot järnvägsområden och även hänsyn till platsens unika historia. Och inte minst betonades vikten av delaktighet, både för dem som bor i området och givetvis även för övriga intressenter och kommuninvånare.
Lyssna på webbinariet ”Stationssamhälle 2.0 – Ett brett perspektiv i att möta Agenda 2030” här >